http://www.flickr.com/photos/70210055@N03/

jag förlorade min identitet.

mig själv.

det var inte bara en explosion,

utan flera. som spred ut hela själen.

till dig.

och när det var så trasigt,

att det inte gick mer.

det var då jag blev den där känslolösa.

jag var tvungen att laga allt, på insidan av mig själv.

för det blev jag en hemsk människa.

som döden, svart och mörkmålad.

för att jag räddade mig själv.

som en apa på ett zoo.

peka och skratta.

undviker reflektionen i den sönderslagna spegeln, den sönderslagna själen. 
reflektioner av defekter i strävan efter en perfektion. 
den jävla perfektionen, som lämnade märken och spår. 
och här hemsöker den mig igen, tillsammans med speglarna har den 
skapat en pakt. 
om att förstöra mig, igen. 
(påminnelse, du förstör dig själv.)
allt slår tillbaka. 
här finns allt kvar i väggarna, i golvet.
i mig. 
lögnerna sitter fortfarande uppspikade på väggarna.
badrumsgolvet är fortfarande täckt med de blöta pölarna, sedan långt tillbaka.
allt är kvar. minnesbilderna.
de jävla bilderna.

och det jag gör nu,
skådar mig själv genom en kameras ögon.
som ljuger. som gör mig illamående.
precis som vanligt.

äcklet.
den här destruktiviteten är patetisk.
ni ska få se. 

det är som om luften här kryper sig in under huden.
det som sitter i väggarna slår sönder hjärnan. 
att längta till ett hem som sedan länge slutade vara trygghetszonen.
letar igenom varenda liten bok. där jag lämnade alla lappar.
alla minnen, alla känslor.
allt här, påminner om något, som inte längre finns.
om hur lätt det är att falla tillbaka till rutiner,
på en plats, där rutinerna har varit allt. 

hjärnspöken och mardrömmar som aldrig slutar.

isolerar mig. förlorat stabiliteten. 

en skör tråd mellan verkligheten och världen emellan.

paradoxala syner. 

trycker undan så mycket.

Söker bekräftelse om någonting.
Hos dem som inte vet.

Insidan är så jävla söndertrasslad.
Sluta se mig som ett känslokallt monster. Det ändrar ingenting.
Men mina demoner besöker mig varje natt, dag. Påminner mig om hur hemsk jag är.
För att jag inte kunde mer.
Gjorde mig till en mardröm.

Känns som det brinner innanför huden.
I armarna, bröstet, ryggen, benen.

och så fortsätter det, sen dör man.

Ibland får hjärnan för sig att jag ska dö.
Skriker ut i hela huvudet: "du kommer dö här, nu"
Och då kommer paniken.

Slår sönder glas och flaskor
i någon slags förtvivlan.
Bryter ihop på en gata.
Livet är ett stort jävla skämt.

Telkcä

xxkkllyy

på-minne-hälsa

i minne av ohälsa

hjärnkollaps 

vidriga kollaps

vidriga ögon

som adrig lär sig. 

Hatar spegeln.

Det är mycket sömnbrist, mycket gråt och väldigt svart.
Så fruktansvärt patetisk.

Känslokallt monster.
Söker lugnet i natten, stirrar upp i himlen, som alltid förr.
Låter mig själv tappa kontrollen för stunden, gråta ut.
Som en sentimental iscensatt episod ur någons patetiska liv.
Drömmar om att fly iväg till platser där ingen vet någonting om något förflutet.
Där jag inte är mer än ännu ett främmande ansikte.
Paniken som utbryter i brist på planer, i brist på någonting.
Fragila stunder. Måste gå på tå för att inte skära sönder mig på marken.
Hur ont det gör att det finns så mycket meningslöshet med livet.
Tänker på hur speglarna fortfarande slår sönder mig. Och hur patetisk jag är som låter dem.
Allt är en jävla illusion i huvudet.
Illusioner. Och så många drömmar om någon slags eskapism.

Gömmer de dolda danserna. Deras danser med själarna som försvann eller hittade sin rätta plats.
Demonerna är fortfarande där.
Gömmer sig bakom ögonen. Iakttar allt och förbereder sig på att anfalla.

Nu

Bygger upp liv i huvudet.
Samhällen uppbyggda av förnekelse.
På väggarna sitter era lögner fastspikade tillsammans med de spillda tårarna som byggde hav och åter hav på golvet bakom den stängda dörren.
I verkligheten ser jag ingen skillnad på sanning eller det falska. Ser mer än vad jag vill.
I natten går vi barfota på en grusväg, röker på ett tak och låtsas som allting är bekymmerslöst.
Inuti är oron och ångesten stark.
Men allt blir väl bra någon gång.
Vill slita mig fri från allt. Gömma mig.
Skapa något nytt.

.

Vad jag gör i dag,
Kollar lägenheter och kurser i Berlin.

för att gå vidare om väsentlig fakta.

i dag har jag,

vaknat till världens värmebölja, 

ätit frukost på terassen,

pratat med banken,

gått promenad,

gått hem och dragit med mig m ut.

läst i parken, ätit isglass,

suttit i slottsparken och träffat nya människor.

sedan blev det ännu mer parkhäng,

ännu mer bokläsning,

sedan gick jag hem för att jag tröttnade på att vara social,

satte mig på terassen och skrev. 

sedan skulle jag ta en kvällspromenad med j,

vi fastnade i ännu en park istället.

i dag har jag även svettats som om jag befann mig i en öken 

mitt under den varmaste tiden på dygnet i en öken.

och nu sitter jag och kollektivet och kollar på film,

samt jämför skavanker på våra arma kroppar.

nu har jag sagt åt min hjärna att jag ska sova för

i morgon ska jag upp klockan fem.

väsentlig fakta om min dag, för den som nu skulle bry sig. 

blundar och fokuserar på
punkten de nämnde.
hittar ingen, ingen fokus.
när jag blundar blir det ett stort svart kaos.
kaos i huvudet. i kroppen. i tankarna.
jag har haft en bra dag, tack. har mått ganska okej i dag, tack. 
mår ganska okej nu också, tack. 
ifall det nu är väsentlig fakta. 

skrev slarviga anteckningar,
om huden, händerna och känslorna.
nu ekar den bara tomt.
ingenting skrivs längre ned. 
egentligen är ingenting stabilt. 
och det är fragilt i kroppen.
benen krossas. 
jag låtsas som det går bra.
spelar med i spelet som om det vore det enda rätta.
ibland brister det,
ångestdämpande och gråt i sängen.
försöker förstå var det är fel.
varför det är fel.
varför det är såhär.
men jag blir förvirrad bland alla känslor och tankar.
tankar om ett fult missfoster, om ensamhet, om framtid,
om bekräftelse och om en saknad.
kan inte berätta heller, för jag har ingenting att säga.
kan inte längre förklara mig.
lämnar det åt det där som andra förlitar sig på, ödet.
men det är ju bara skitsnack egentligen.

önskar jag kunde krypa ur mitt skinn.

bli luft för ett tag.

inte kunna känna, tänka, bry mig.

jag önskar att jag var lika bra på att prioritera bort. 

och jag önskar jag kunde ignorera.

-

Ful
Ful
Ful
Ful
Idioti.
Fan.
Ful
Jag.
Jävla helvete

-

Kollar inte i spegeln.

Inget viktigt

Jobbigt:
De som börjar storhandla 22.45.
De som skäller.
De som säger öppet vad de har för sexuella fantasier om en mitt i kassakön.
Ångest
Köldblåsor på fingret
Mannen som inte kan stoppa i sina mynt i maskinen för han skakar för mycket.
Gamla människor som kommer och handlar själva klockan tio på kvällen "för de hade inget bättre för sig".
De gravt alkoholiserade människorna som skrapar ihop varje mynt för att ha råd med ölen.

Plus
E på jobbet som sjunger en liten sång när jag behövs i kassan.
Tanten som lyser upp och inte vill sluta prata när jag packar i hennes saker och frågar hur hennes dag har varit.
Barnen som stolt sätter upp varorna på bandet.
De som ger komplimanger.
De som tackar och ler.
Att chefen erbjuder sig att skjutsa hem mig, trots omväg.
Att gå och ta godis.
Läsa tidningen under rasten och komma bort från alla som storhandlar.
Tjejen som alltid åker buss samma tid varje morgon och av någon slump sitter och skissar i sitt block på sätet bredvid varje dag jag jobbar morgon.
Mannen med downs som undrade om jag kom från Linköping och att han minsann hade besökt den staden många gånger.

-

Ibland handlar allt om ytan.
Ytor, yta, ytan.
Om bekräftelse. Om att vara den.
Ibland är allt fåfängt. Och så jävla dumt.

.

tappar förståndet.
frågeställningar
som inte har några svar.
ert samvete som sviker.
felfelfelfelfelfelfel.

anteckning: 16

man fastnar i en hysterisk röra och

när man försöker ta sig loss går det inte,

för man vet att det för länge sedan är försent.

det borde inte behöva vara så frustrerande.

skönheten borde inte ge mig migrän.

jag önskar att det inte fanns ett mörker att vara rädd för.

fientligt, ordagrant, makabert och temporärt.

man sitter där och inser att men enbart är en

lättlurad adolescens.

man lyssnar på fel personer, älskar fel saker, kastar ur sig fel ord

och går vilse alldeles för många gånger.

men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv

och mitt naiva inre.

fosterställning i en dödens stad

om att komma tillbaka till en plats.

där allt hade en mening och där ångesten

kröp under skinnet, hela tiden.

om hur ont det gjorde i hjärtat,

om allt det dåliga.

samtidigt som allt det bra klistrar sig fast,

på hjärnhinnan.

om hur lätt det är att falla tillbaka i rutiner,

och hur sinnesförvirrande det är för kroppen.

om att allt är fel och rätt.

om att ingenting egentligen stämmer.

en månad kvar, sedan flyttar jag till en ny verklighet, igen.

anteckning: 15

vaknar upp,

gråt.

luften kväver mig.

exploderar.

men egentligen,

för alla som ser,

så andas jag som vanligt.

jag exploderar inte alls.

jag står på en stadig grund.

det är vad ni ser.

en illusion av en verklighet

som inte är en riktig verklighet.

där finns inga demoner.

men det ni inte ser,

är hur de förgör insidan av

kroppen, tankarna, själen.

fortsätt blunda.

gråter ut

utan att någon vet.

sjunker till någon slags botten,

mitt i allt lugn är det kaos där inne.

smärtar, skriker, växer, slår.

i dag nådde det en bristningsgräns.

ett nej och en smäll på käften på hoppet.

vet ingenting om någonting.

allt ändras hela tiden,

flyttar hem utan att hinna säga hej då ordentligt.

till någon hinner jag inte ens säga hej då till alls.

måste fixa det och måste göra det.

måste göra en uppdatering på ansökingsportfoliot.

i ett virrvarr av känslor och tankar där allt exploderar tillsammans

är det inte lätt att få en ordning på någonting.

för mycket tid att tänka på en plats där det inte finns några krav.

den där jävla instabiliteten skär sönder mig inuti.

hur mår du?

det jag egentligen vill tala om

är det ostabila psyket.

till de känslolösa spökena.

portrait in black and blue: 1

anteckning: 14

försöken att dölja det som sedan länge har fallit sönder.

askan som inte ens får en plats i ditt hav.

din brist på en tro till en gud som de länge försökt övertala dig om

finns och hjälper till.

öppnar ögonen på en gata som i själen brinner.

hur två syskon i en symbios söker friheten.

pappkartonger och framsträckta händer till människor som inte kan.

i en verklighet där trygghet aldrig funnits.

hur allting blir ett perspektiv.

ingenting jag gråter för kommer någonsin vara i närheten av deras krig.

mitt kluvna hjärta, mina exploderande känslor och min önskan om att

hålla din hand, kyssa dina läppar och finna en symbios med någon.

er symbios, ni två syskon.

du äldre som lägger ut kartonger till din syster.

en sådan symbios kommer alltid vara starkare än allt jag önskar mig.

mi verklighet tynar och nidujagossvier är en annan typ av verklighet.

det handlar om att sjunka lägre

än moralen.

anteckning: 13

mitt huvud fylls av tankar i preteritum.

dåtid. en framtid att drunkna i eller att förlora sig

i dåtidens nutid.

men ditt mörka hår som faller i dina ögon

och kontrasten mot din ljusa hy.

du pratar om filmen som om

den var baserad på ett verkligt liv, betydelsefullt.

hur allt plötsligt blir som i de yngre tonåren.

fnittrigt och lite dolt.

men att det inte gör någonting alls.

för du minns varje liten detalj, alla små ord.

men jag måste tänka i dåtid,

att det var då, att det var längesedan.

fastän det inte finns en början, en handling och

det har inte ens nått början av slutet.

fastän det är precis just nu.

så tänker jag i preterium.

juljuljulia

bilder

helgen

öl,dans,hångel,mys,klubb,fina människor,övertrötthet,klappat kaniner,vin,öl igen, väntan på buss ute i en timme klockan fyra på morgonen, ett onyktert samtal, skrattat så jag höll på att kissa på mig, bråkat med några killar som var vidriga, varit gladare än på länge, fantastiskt bra helg.

om att inte längre känna sig välkommen.

inte veta vart man ska.

eller vem man ska prata med.

hur ensamheten tryter sig på och

osäkerheten om allting gnager sönder inuti.

Kulk

Dessa paradoxala chimärer.

anteckning: 12

brevet som skrivs, komponeras likt deras musik gjord för tondöva.

brevet förfaller och i det finns ingen realism, bara en gränslös fantasi,

bygd på partiklar, mikroorganismer.

under skriveriets förlopp uppkommer någon form av ett drogliknande tillstånd som kan jämföras med att hallucinera. brist på fysisk verklighet och en metafor som egentligen inte har någon symbolik.

som en prolog för allting är huvudrubriken smärta.

och drömmarna är fortfarande mer verkliga än verkligheten i sig.

verkligheten tappar sin form och någonstans mellan död och sömn

brister mina demoner ut i gapskratt igen.

de hånar mig för att ha trott att ett hjärnspöke skulle göra allting bättre.

få det att bli mindre ensamt.

det finns inga drag i mina drömmar längre, svaga illusioner av tomma landskap fyllda med hat.

verklighetsflykten misslyckas och jag kapar mina band.

dagens

nu är det nytt år.

mitt nyår firades i geneve,

med nya människor.

som är bra.

överlag så tänker jag inte sammanfatta mitt år.

tycker mest det har varit ganska jobbigt och ledsamt.

eller jag har varit ledsen ganska mycket.

och i dag har jag också varit ledsen.

längtat efter mina vänner.

kvällen ska ägnas åt att boka resor hit och dit.

slippa tänka på mitt miserabla jag.

och tänka att det spelar ingen roll längre,

hur jag mår eller vad jag gör.