mitt huvud fylls av tankar i preteritum.
dåtid. en framtid att drunkna i eller att förlora sig
i dåtidens nutid.
men ditt mörka hår som faller i dina ögon
och kontrasten mot din ljusa hy.
du pratar om filmen som om
den var baserad på ett verkligt liv, betydelsefullt.
hur allt plötsligt blir som i de yngre tonåren.
fnittrigt och lite dolt.
men att det inte gör någonting alls.
för du minns varje liten detalj, alla små ord.
men jag måste tänka i dåtid,
att det var då, att det var längesedan.
fastän det inte finns en början, en handling och
det har inte ens nått början av slutet.
fastän det är precis just nu.
så tänker jag i preterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar