skrev slarviga anteckningar,
om huden, händerna och känslorna.
nu ekar den bara tomt.
ingenting skrivs längre ned. 
egentligen är ingenting stabilt. 
och det är fragilt i kroppen.
benen krossas. 
jag låtsas som det går bra.
spelar med i spelet som om det vore det enda rätta.
ibland brister det,
ångestdämpande och gråt i sängen.
försöker förstå var det är fel.
varför det är fel.
varför det är såhär.
men jag blir förvirrad bland alla känslor och tankar.
tankar om ett fult missfoster, om ensamhet, om framtid,
om bekräftelse och om en saknad.
kan inte berätta heller, för jag har ingenting att säga.
kan inte längre förklara mig.
lämnar det åt det där som andra förlitar sig på, ödet.
men det är ju bara skitsnack egentligen.