som en gång byggdes upp.
slutar bry mig
för det spelar ingen roll.
för någon.
de där tankarna har börjat komma tillbaka
hur enkelt det vore.
de kommer ofta,
ingen vet.
jag vet inte om det är sorgligt eller
om det är någonting, bra.
men det är ingen som vet.
någonting överhuvudtaget.
förut var det alltid någon,
som visste allt eller någonting..
men det spelar ingen roll längre.
det spelar ingen roll.
i kväll kom J ner med A och frågade om jag ville ha sällskap.
det ville jag. när J gick upp sprang A så gott han kunde
och borrade ner sin lilla kropp i mitt knä.
de har en effekt, barn.
att genomborra en. enda inpå skinnet.
det finns inga fasader där.
de ser allt, hör allt.
ibland inbillar jag mig även att de vet allt.
det är fascinerande att ett litet barn
kan genomborra en och få det att bli varmt i hela kroppen.
när allt annat är kallt.
när jag gick upp med honom för att sedan gå ner själv igen,
började han gråta och kröp efter mig till trappan.
det betyder ju att jag inte är helt tom.
febern sitter fortfarande i.
och hatet mot allt växer sig starkare.
hur det känns att bry sig medan man själv
är luft, knappt ens det.
dessa fragila stunder.
vill hitta någon eskapism.
har börjat måla. egentligen kletar jag mest färg.
har börjat göra collage.
har så mycket i mitt huvud som måste ut.
istället för att prata.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar