fosterställning i en dödens stad

om att komma tillbaka till en plats.

där allt hade en mening och där ångesten

kröp under skinnet, hela tiden.

om hur ont det gjorde i hjärtat,

om allt det dåliga.

samtidigt som allt det bra klistrar sig fast,

på hjärnhinnan.

om hur lätt det är att falla tillbaka i rutiner,

och hur sinnesförvirrande det är för kroppen.

om att allt är fel och rätt.

om att ingenting egentligen stämmer.

en månad kvar, sedan flyttar jag till en ny verklighet, igen.

anteckning: 15

vaknar upp,

gråt.

luften kväver mig.

exploderar.

men egentligen,

för alla som ser,

så andas jag som vanligt.

jag exploderar inte alls.

jag står på en stadig grund.

det är vad ni ser.

en illusion av en verklighet

som inte är en riktig verklighet.

där finns inga demoner.

men det ni inte ser,

är hur de förgör insidan av

kroppen, tankarna, själen.

fortsätt blunda.

gråter ut

utan att någon vet.

sjunker till någon slags botten,

mitt i allt lugn är det kaos där inne.

smärtar, skriker, växer, slår.

i dag nådde det en bristningsgräns.

ett nej och en smäll på käften på hoppet.

vet ingenting om någonting.

allt ändras hela tiden,

flyttar hem utan att hinna säga hej då ordentligt.

till någon hinner jag inte ens säga hej då till alls.

måste fixa det och måste göra det.

måste göra en uppdatering på ansökingsportfoliot.

i ett virrvarr av känslor och tankar där allt exploderar tillsammans

är det inte lätt att få en ordning på någonting.

för mycket tid att tänka på en plats där det inte finns några krav.

den där jävla instabiliteten skär sönder mig inuti.