det som en gång var

tidigare när jag satt på tåget

slogs jag av tanken,

att det spelar ingen roll.

känns mest bara patetiskt

att sträva efter någonting

som får allt att bli så fragilt.

för det var inte rätt, och det var så mycket fel.

iakttar mig själv utifrån någon annans ögon.

försöker förstå hur jag kunde vara så naiv.

det var aldrig tal om att prioriteras.

fortfarande inte.

och fortfarande så gav jag allt.

det är så dumt.

hur man kan vara så blind.

låta sig påverkas av något så naivt.