Vi dricker vin i en park. Tills det blir mörkt och den dova värmen försvinner. Vi trotsar tidigt jobb och beställer in vinflaskor på den där baren som var den första vi kunde tänka oss att gå in på.
Du är noga med att hela tiden ha någon kroppslig kontakt. Min hand, mitt ben, min arm, min midja. Du släpper aldrig kontakten. Sedan går vi hem. Du kysser mig och ler. Du är klokare, finare, du är allt det där. Din doft är fortfarande ny. Och så plötsligt. Medan du håller om mig, som en skyddande sköld. Så kommer ångesten. Paniken. Det var längesedan jag grät inför någon. Och så blir jag rädd. Det här är sista gången jag kommer vara nära den påbörjade tryggheten, tänker jag. Men så håller du lite hårdare, kysser mig i nacken , på halsen. Och säger att det är okej. Innan du går till jobbet morgonen efter så lägger du dig bredvid mig och väcker mig med kyssar på nyckelbenen. Du säger något om att jag är vacker. Jag vet ingenting, förutom att jag inte har känt mig så trygg på länge.