Våra skratt hörs, högt och tydligt. Men det jag egentligen hör mest är tystnaden. Tystnaden som uppstår när det känns.
Jag ska inte ljuga, allt jag känner är givetvis mitt. Men det har återuppstått av ett sammanhang, som tillhör någon annan. Orden har ingen makt.

Det var natt när jag skrev det där. En av de sömnlösa nätterna. Då cigaretterna och musiken var mitt sällskap.
Dagen efter slår ett sinneslugn över mig, förföljer mig. Jag bär doften av vårens tecken på min hals tillsammans med en sval hy. Den tunga luften hänger högt över taken och hejdar himlen från att skapa fler floder. När solen inte skiner är gatorna vaga och lågmälda, döda. Torgen bleknar utan solskenet och duvorna står i givakt.

Tystnaden är fortfarande kvar.