http://www.flickr.com/photos/70210055@N03/

jag förlorade min identitet.

mig själv.

det var inte bara en explosion,

utan flera. som spred ut hela själen.

till dig.

och när det var så trasigt,

att det inte gick mer.

det var då jag blev den där känslolösa.

jag var tvungen att laga allt, på insidan av mig själv.

för det blev jag en hemsk människa.

som döden, svart och mörkmålad.

för att jag räddade mig själv.

som en apa på ett zoo.

peka och skratta.

undviker reflektionen i den sönderslagna spegeln, den sönderslagna själen. 
reflektioner av defekter i strävan efter en perfektion. 
den jävla perfektionen, som lämnade märken och spår. 
och här hemsöker den mig igen, tillsammans med speglarna har den 
skapat en pakt. 
om att förstöra mig, igen. 
(påminnelse, du förstör dig själv.)
allt slår tillbaka. 
här finns allt kvar i väggarna, i golvet.
i mig. 
lögnerna sitter fortfarande uppspikade på väggarna.
badrumsgolvet är fortfarande täckt med de blöta pölarna, sedan långt tillbaka.
allt är kvar. minnesbilderna.
de jävla bilderna.

och det jag gör nu,
skådar mig själv genom en kameras ögon.
som ljuger. som gör mig illamående.
precis som vanligt.

äcklet.
den här destruktiviteten är patetisk.
ni ska få se. 

det är som om luften här kryper sig in under huden.
det som sitter i väggarna slår sönder hjärnan. 
att längta till ett hem som sedan länge slutade vara trygghetszonen.
letar igenom varenda liten bok. där jag lämnade alla lappar.
alla minnen, alla känslor.
allt här, påminner om något, som inte längre finns.
om hur lätt det är att falla tillbaka till rutiner,
på en plats, där rutinerna har varit allt. 

hjärnspöken och mardrömmar som aldrig slutar.

isolerar mig. förlorat stabiliteten. 

en skör tråd mellan verkligheten och världen emellan.

paradoxala syner. 

trycker undan så mycket.