Känslokallt monster.
Söker lugnet i natten, stirrar upp i himlen, som alltid förr.
Låter mig själv tappa kontrollen för stunden, gråta ut.
Som en sentimental iscensatt episod ur någons patetiska liv.
Drömmar om att fly iväg till platser där ingen vet någonting om något förflutet.
Där jag inte är mer än ännu ett främmande ansikte.
Paniken som utbryter i brist på planer, i brist på någonting.
Fragila stunder. Måste gå på tå för att inte skära sönder mig på marken.
Hur ont det gör att det finns så mycket meningslöshet med livet.
Tänker på hur speglarna fortfarande slår sönder mig. Och hur patetisk jag är som låter dem.
Allt är en jävla illusion i huvudet.
Illusioner. Och så många drömmar om någon slags eskapism.

Gömmer de dolda danserna. Deras danser med själarna som försvann eller hittade sin rätta plats.
Demonerna är fortfarande där.
Gömmer sig bakom ögonen. Iakttar allt och förbereder sig på att anfalla.